- Översikt
- Galleri
Det invid Holmsjön naturskönt belägna Österström är nu en lugn och idyllisk plats, som slumrar på skiftande minnen från sin storhetstid som bruksort under 1800-talet andra hälft.
Före ångsågarnas tillkomst var all sågverksrörelse förlagd till vattendragen miltals från kusten. De plank och bräder som tillverkades på dessa sågar kunde inte flottas via Gimån till Ljungan utan de flottades till Österström och drogs där upp på land och lades i staplar. Påföljande vinter kördes virket över skogen till Glimån vid Indalsälven varefter det sommaren därefter flottades till Lövudden för att på nytt uppdras på land, tvättas och torkas innan det kunde exporteras. Hur stora kvantiteter virke som på detta sätt transporterades från stapelplatserna vid Österström till Indalsälven kan inte anges, men det torde ha varit stora mängder för det har uppgetts att hundratals hästar från de flesta av Medelpads socknar togs i anspråk för transporterna.
När ångsågar anlades vid kusten och vattensågarna inne i landet avvecklades blev det nödvändigt att förse sågarna vid kusten med sågtimmer. Då Gimån fortfarande inte var flottningsbar gällde det att finna ett mer effektivt sätt att transportera rundvirket till sågarna vid kusten.
Grosshandlare Bünsow anlade därför omkring 1860 en rälsbana från Österström till det s.k. Glimåberget. På denna bana fraktades virket på vagnar dragna av hästar från Holmsjön till Glimberget. För hästarna uppfördes ett stall med 80 spiltor i Österström. Från banans ändpunkt på Glimberget var en ränna uppförd nedför berget till Indalsälven. I rännan, vars översta del hölls fuktig av vatten från en rörledning, släpptes stockarna från vagnarna. Stockarna passerade med en otrolig hastighet den branta rännan och höga vattenpelare kastades upp när de slog ned i älven.
Den med levande hästkrafter drivna banan visade sig snart inte fylla det undan för undan ökande transportbehovet. Lastningsanordningarna var för primitiva, tåghastigheten begränsad och hästkrafterna dyra i förhållande till den transporterade virkesmängden. Skönviks AB beslöt därför att bygga om banan och sätta in ånglok för att dra virkestågen. Ombyggnaden genomfördes 1872 – 1873. Byggnadschef var kaptenen i Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen Lars Berg.
Banan följde den gamlas sträckning från Holmsjön och upp efter östra sidan av Lill-Ottern, över vilken banan byggdes på träpålningar. Detsamma gällde över Stockviken i Stora Ottern och över Åsbomyren. Pålningarna visade sig dock inte hålla för den hårda belastningen varför banan redan första året måste byggas om med sträckan östra sidan Lill-Ottern och nordvästra sidan av Stor Ottern. Pålbron över Åsbomyren användes dock till och med år 1893. Året därefter byggdes även denna del om varigenom banan i sin helhet, cirka 7 km, var lagd på fast mark.
I samband med övergången till ångloksdrift uppfördes i Holmsjön dels ett vattendrivet buntverk, där virket buntades och surrades med kättingar i buntar om en vagnslast, dels ett med ångmaskin drivet uppfodringsverk för buntarnas lyftning ur sjön och överföring till vagnarna. Ett tågsätt bestod av 12 lass virke, lastade på 24 vagnar och drogs, på grund av den starka stigningen av två lok från Holmsjön till den s. k. växeln öster om Lill-Ottern. Där frånkopplades det ena loket och återvände till stationen.
Ett tågsätt kunde av vant manskap lastas på 35 – 40 minuter. Varje dygn avgick 22-23 tåg. Körningen pågick till åtminstone 1880-talet både dag och natt i två skift á tolv timmar, utom sön- och helgdagar, från islossningen i Holmsjön på våren till isläggningen på hösten, vanligen i mitten på november.
Från början av 1880-talet och till 1915 transporterades runt 350 000 sågtimmer varje år. Till en början transporterades enbart sågtimmer och bjälkar men en bit in på 1900-talet tillkom även transport av massaved och kolved. År 1915 transporterades sammantaget 869 473 klampar varav drygt 365 000 var sågtimmer och resterande utgjordes av i huvudsak massaved och någon del kolved.
Virkets transport på Holmsjön skedde från början dels med spelflottar försedda med gångspel som drevs av manskap, dels med vindens hjälp. Sedermera bogserades flottarna av ångbåt. I Indalsälven lades virket i fasta flottar som sedan av ”utgångarna” fraktades ned till Lövudden, där bogserbåtar hämtade och bogserade flottarna till respektive sågverk.
Järnvägsdriften fick en konkurrent när Gimån gjordes flottningsbar från Holmsjön till Ljungan. Järnvägen hade svårt att klara denna konkurrens. Därtill kom en arbetstidslag som för järnvägens fortsatta verksamhet skulle ha medfört ytterligare 3 avlönade maskinister och övrigt manskap till ett tredje skift. Bolaget sökte dispens från denna lag för järnvägen men ansökan avslogs och därmed var domen fälld över Österströms järnväg. Driften lades ned från och med 1921 varefter materielen och maskiner skrotades och såldes.
Historisk vandring utefter ån i Österström
Holms hembygdsförening har dokumenterat Österströms brukshistoria på emaljerade informationstavlor som finns uppsatta efter stigen utmed ån mellan Lill-Ottern och den gamla banvallen vid Holmsjön. Gå gärna den vackra stigen och ta del av områdets rika historia från en tid när Österström var en viktig del i den snabbt växande skogsindustrin Medelpad.
